Hallstahammar logotyp
E-tjänster

    Publicerad:

    Aldrig för gammal för att lära – ut!

    Vi har fått nys om att vi i Hallstahammars kommun har två nestorer inom skolans värld. Både Anne-Kristine Mårtensson och Kent Thelin har varit grundskolorna i kommunen trogna under så många år! Anne-Kristine, från början som låg- och mellanstadielärare men numera som högstadielärare med huvudämnena svenska och samhällsorientering (SO) och Kent som spanskalärare på flera av kommunens skolor.

    Det är verkligen beundransvärt att både stanna kvar hos en och samma arbetsgivare under mer än 50 år, och att fortsätta jobba långt upp i uppnådd pensionsålder. Och inte minst att göra detta med glädje, entusiasm och engagemang – så som både Anne-Kristine och Kent gjort och gör.

    Man ska kanske inte prata om människors ålder, men i det här fallet så är det ganska relevant. Vi måste faktiskt nämna att båda två är fyllda 76 år!

    Kent trodde nog att han från och med årsskiftet skulle titulera sig heltidspensionär. Men där bedrog han sig, under januari täcker han upp innan en nyrekrytering fullbordats. Men från februari ska han som planen ser ut, bli friherre. Men man vet aldrig!

    Anne-Kristine har inga planer på att sluta jobba. Just nu jobbar hon halvtid på Parkskolan som resurs för elever med språkvalet svenska eller engelska.

    Kent Thelin och Anne-Kristine Mårtensson i ett samtal om att jobba som lärare långt upp i åren

    Berätta – vad har gjort att ni blivit kvar så länge, både i yrket, men också hos samma arbetsgivare?

    Vi har verkligen det viktigaste jobbet man kan ha! Jag älskar mitt jobb, säger Anne‑Kristine och Kent flikar in – det är fortfarande så givande och kul att undervisa!

    Båda två understryker också vikten av det fina samarbetet som präglat alla åren. Både samarbetet kollegor emellan, men också samarbetet tillsammans med eleverna. Och att de haft chefer på de olika skolor de verkat på, som stöttat och lyft med sitt ledarskap.

    När vi varit med så länge som vi varit, så är det både kul, och ibland nästan dråpligt att stöta på elever där det uppdagas att vi haft både föräldrar, och numera också mor- eller farföräldrar som elever tidigare. Och vissa elever minns man så klart lite extra. Att på ett eller annat sätt få en bekräftelse på att det gått bra framåt i livet, det känns skönt i hjärtat, menar både Anki och Kent.

    Med dessa fina ord avslutar vi samtalet och utanför Parkskolan skiljs vi åt. Denna fredag är både Anki och Kent lediga och kan ägna sig åt sina fritidsintressen. Kanske tar Kent upp gitarren och spelar lite medan Anki funderar på uppdrag hos Lions, där hon är engagerad.

    Sidan uppdaterades den